STEFAN NILSSON

The Belt of Venus and the Shadow of the Earth

 

Erkänn: Du kunde inte låta bli att ta den där selfien när du varpå semester och besökte platsen alla talat om. Bilden hamnade i sociala medier som visade att även du varit där, just där. Du besökte en plats men igenkände en konvention.
För var du verkligen där, eller var du fotografiskt blind för den fysiska platsen? Du är inte ensam. Fotografin har spelat en central roll för att implementera det pittoreska tänkandet i oss alla. Vi upprepar någonting istället för att uppleva.

Inka och Niclas Lindergård hör till de konstnärliga ”bildforskare” som med det fotografiska mediets hjälp med stor intelligens blottlägger våra seendekonventioner i smarta och fantastiska bildserier. Deras sätt att använda kameran slår en bro mellan den fotografiska bilden av världen och den faktiskt fysiska.
Deras fotografiska ögonblick, som verkligen är betonade ögonblick på plats runt om i världen, är iscensättningar som på en gång igenkänner motivets fångenskap i sin konvention som den låter oss se den i ett nytt ljus, i en finurlig utsläckning eller som ett borttagande av oss som betraktare tills det substantiella återstår, som finns där även när vi inte är närvarande.

Numera besöker de flesta av oss naturen istället för att leva i den. Vi lever av den på distans trots att vi som biologiska varelser är framsprungna ur och formade av den.

Det där att betrakta naturen från en kulturellt definierad utsiktsplats blev möjlig i och med upplysningen på 1700-talet. Det var då vi klev ur den tankemässigt – vi var inte längre Guds skapelse i en statisk tillvaro, utan en del av en värld i ständig förändring under de moderna vetenskapernas observation. Världen väntade på att ses och upptäckas.

Med det föddes reselitteraturen och begreppet det pittoreska, alltså att landskapet och naturen kunde upplevas ”bäst och sannast” ur definierade positioner, från vinklar och platser där den gjorde sig bäst.

Så konsumerar de flesta av oss fortfarande ”natur” eller egentligen den idealiserade bilden av den. Tänk semesterbilderna i mobilen från Phuket, Grand Canyon i USA eller Islands vulkaniska landskapsdramaturgi.
Till slut, efter alla upprepningar och fotografiska omtagningar av miljoner människor, är det inte längre natur vi förmedlar utan någon sorts automatisk bekräftelse på vår närvaro på en given plats fördunklad av mytologier och seendepraktiker som lägger sig framför en verklig upplevelse av den.

Det är ett beteende som Inka och Niclas Lindergård klär av sin mytologiska skrud igen och igen i sina konstnärskap. Fotografin kan aldrig förmedla natur – bara en stiliserad bild av våra förväntningar.
Inka och Niclas Lindergård skapar sina ögonblick framför kameran som ett här och nu, där allt det vi trodde oss se osäkras på ett ögonöppnande sätt. Det är bilder av natur som du aldrig sett den tidigare. Nu ställer de ut på Black Door Gallery som första namn på vårprogrammet, samtidigt som Konstfrämjandet Bergslagen i Wadköping visar andra av deras arbeten under samma utställningstitel: ”The Belt of Venus and the shadow of the Earth”.