THERESE KELLNER

The Belt of Venus and the Shadow of the Earth

 

En utsiktsplats. Ett flertal enhandsgrepp om telefoner framför ansikten, mellan ögon och utsikten över bergsmassivet. Telefonernas inbyggda kameror kan inte fånga detaljrikedomen i den storslagna vyn men instagramfiltret kan boosta dess effekt och geotaggen ristar in ett ”I Was Here” i bildberättelsen om ens liv som en delar i sociala medier. Inka och Niclas Lindergård har genomgående i sin praktik observerat och undersökt denna process i en samtida natursyn och hur fotografiet är bärare av en stiliserad bild av naturen.

Utställningen The Belt of Venus and the Shadow of the Earth hos Grundemark Nilsson Gallery är duons första soloutställning i Stockholm med fotografi, film och skulptur från de senaste åren. Verken presenterar olika undersökningar av naturen som kulturell konstruktion och fotografiets roll i den konstruktionen. Titeln refererar till det kanske mest fotograferade landskapsmotivet – solnedgången. Venusbältet är benämningen på den rosa glöden som framträder precis när solen gått ner då jordens skugga kan ses som en blå färg precis vid horisonten.

I sitt arbete reser de till platser runtom i världen som associeras med spektakulär och vild natur. Särskilt har de återkommit till Amerika. Landet med vyernas superstars – utmärkta på kartor och skyltar som ”Vista Points”. Under sin fjärde resa mellan dessa utsiktsplatser fick de intrycket att de tusentals exponeringar som tas där i någon form sliter på landskapen. Skyltade fotograferingsplatser kan ses i skenet av det mest dominerande värdesystemet i samtiden – konsumismen. Genom att rikta kameran mot dessa landskap genereras fler kameror riktade åt samma håll. I bildserien Vista Points har landskapet svärtats ner i mitten av bilden – i själva verket en quarter dollar fastklistrad på linsen, ett mynt som aktiverar de panoramakikare som är utplacerade på dessa platser. Det mörka hålet skymmer konsumtionen av landskapet i dubbel bemärkelse. Myntet startar aldrig kikaren och inte heller kan minnet av vyn sparas som bild. Ledtrådarna i kanten på bilden är nog för fantasin att fylla i bildens tomrum. Vi har sett motivet förut, det skulle kunna vara förprogrammerat på den mänskliga näthinnan i Västvärlden. Överenskommelsen om den fotogeniska bilden som vi söker i naturen började konstrueras långt innan National Geographics krämiga färgbilder eller innan Ansel Adams fotograferat i Yosemite National Park, USA.

Landskapsbilderna som fotograferas i oändlighet är centrala för duon. De betraktar den nästan automatiserade tillförseln av dem till våra skärmar som en samtida ritual och försöker närma sig de komplexa mekanismer som ger utsiktsplatsen en sakral karaktär. I utställningens verk har idealiseringen av naturen gått i spinn och landskapsbilden har blivit fluorescerande. Rester av en idealiserad naturestetik har tagit sig utanför fotografiets två-dimensionalitet och nått materia igen. Venusbältet har i utställningsrummet emigrerat till insidan av en grotta, till träd vrilar, stenar och ett podie. Den andäktiga mystik som kan te sig inkapslad i ett norrsken eller solens glöd vid horisonten är i verken tydligt komponerad av duon för att nå ett crescendo.

I serien Family Portraits understryks bildens iscensättning genom att duon för första gången kliver in framför kameran. Även här relaterar duon till den fotografiska ritualen i att resa, posera, fota och visa upp. Selfies och posering inför en kamera ligger i kärnan av de värden som tillskrivits det fotografiska mediet; som vittne, minne och identitetsmarkör. Men genom att bära reflekterande kläder tar de bort fotografiets vittnesmål och förhindrar ett ”I was Here”. De tre gestalterna lyser genom bilden som bländande fantomer eller väsen ur ockulta narrativ. Likt i en tvåsamhet som brutits upp är minnet av en ena parten urklippt ur bilden. Naturen står kvar och behåller sin trollbindande kraft för sig själv.

För snart 40 år sedan konstaterade Susan Sontag i sin kända essäsamling On Photography (1977) att fotografiet är ett sätt att certifiera erfarenhet men att samtidigt förneka det – genom att begränsa erfarenhet till att söka efter det fotogeniska och omvandla erfarenheten till en bild, en souvenir. Solnedgången betraktas och värdesätts främst efter upplevelsen, när fotografiet redigeras och delas. Väl medvetna om denna kronologi tar duon ett grepp i motsatt rörelse och processens tyngdpunkt ligger i vad som händer inför och under exponeringsögonblicket. Endast få färgkorrigeringar sker efter fotograferingen, det som syns på bilden var det kameran registrerade och kan ej ses med blotta ögat. Återigen understryker duon kamerans specifika funktion och essensen i den fotografiska bilden. Genom att utföra små aktioner i förtrogenhet med naturen under exponeringen, som att kasta reflekterande puder för vinden, arrangera grenar eller rikta färgblixtar mot en grottvägg åtskiljer de den fotografiska verkligheten från den fysiska.