KATINKA GOLDBERG
Inka och Niclas – En övermättad värld
Naturen som en glittrande 1980-tals symfoni. Den perfekta solnedgången på speed. En liten självlysande familjesiluett bland storslagna scenerier. Den svenska konstnärsduon Inka och Niclas Lindergård utgår från klassiska landskapsbilder, men vrider upp volymen till max och skapar en ny bildvärld som är inspirerad av den typiska landskapsestetiken, men som har sina helt egna visuella koder. De har jobbat tillsammans i 15 år och deras förföriska bilder klarar att kombinera precision och lekfullhet som få andra. Till våren är de aktuella med en vandringsutställning på Fotografiska och öppnar i höst en ny separatutställning på sitt husgalleri Dorothée Nilsson Gallery i Berlin.
Har denna svenska konstnärsduo hittat det perfekta receptet på hur man kan arbeta som konstnär? Det verkar nästan så. Här blir alla idéer till i dialog och samarbete. Det är tydligt hur samkörda Inka och Niclas är när de berättar om sina bilder och utställningar. De fyller i varandras meningar och förhåller sig till varandra som ett team.
STARTEN PÅ ETT FRUKTBART SAMARBETE
Inka och Niclas möttes första gången på Fotoskolan i Gamleby i Småland i Sverige. Där blev de så småningom ett par och har hållit ihop sedan dess. Efter att de avslutat sin utbildning ville de gärna göra ett projekt tillsammans. De reste iväg till några vänner som hade ett hus på Kilimanjaro berget i Tanzania. Här jobbade Inka och Niclas tillsammans under tre månader och detta blev starten på deras långa samarbete.
Vi åkte dit och testade väldigt mycket olika idéer. Vi gjorde i ordning ett eget residency till oss själva i en kaffeplantage och det som startade där är det som vi fortfarande håller på med. Vi skapade ett gemensamt konstnärskap som vi följde vidare sen. Det var inte planen – att nu ska vi bli en duo, det bara blev att det föll sig naturligt att börja jobba ihop efter det.
Utifrån ser det så idylliskt ut – att både arbeta och leva ihop. Och ofta är deras två barn med på resorna runt om i världen. I den pågående serien Family Portrait ser man hur den lilla siluettfamiljen växer allteftersom tiden går. Och när Inka och Niclas berättar om sin process ute i fält så verkar det verkligen produktivt att arbeta så tätt tillsammans.
LANDKSAPS FOTOGRAFI OCH KONCEPTUELL KONST
Deras bilder har beskrivits som en korsbefruktning mellan landskapsfotografi och konceptuell konst. För Inka och Niclas är det intressant att utforska hur det typiska, nästan klichéartade landskapsfotografiet har en så stor inverkan på hur vi väljer att uppleva natur.
Och på hur vi förväntar oss natur. Det är självuppfyllande att en plats avbildas på ett speciellt sätt och sen så åker man dit och avbildar den på samma sätt en gång till. Och då finns det två bilder av den platsen, och så gör man det en gång till och så tillslut så finns det ett specifikt sätt som Grand Canyon ska se ut på bild. Googlar man Grand Canyon så sitter solen på samma ställe på de första 100 träffarna.
Deras första fotobok Watching humans watching kom ut på det tyska förlaget Kerher och belönades med svenska fotobokpriset i 2012. Den handlar just om hur människor förhåller sig till naturen. De har fotograferat människor som fotograferar natur. En bok som också blev deras stora genombrott. Det finns något både rörande och avslöjande i dessa bilder av människor som så gärna vill markera inför andra och sig själv att de varit på dessa spektakulära platser. En slags I was here snarare än en verklig närvaro inför naturen.
NATUREN SOM STATUSSYMBOL
Jag undrar om det handlar om en kritik över hur vi människor objektifierar naturen. Men för Inka och Niclas är det mer en slags meditation, eller ett utforskande, över vårt förhållningssätt till naturen. På senare tid har det också handlat om att undersöka fenomenet natur som statussymbol snarare än upplevelse.
De senaste åren så har vi funderat mycket på naturfotografiet som en statussymbol, identitetsbyggare och en vara. Man tar sig till en plats för att man vet att den platsen kommer att se bra ut på bild.
Båda är överens om att det skett en smygande förändring i hur människor förhåller sig till naturfotografi under de 15 år som de jobbat med att resa runt till storslagna platser runt om i världen. Och de berättar om deras senaste resa till Grekland, där de skulle fotografera i soluppgången och det redan hängde fem drönare i luften – människor som tänkt samma sak som dom. Och detta illustrerar motsägelsefullheten som ligger i deras projekt. En motsägelsefullhet som de är mycket medvetna om och som också är en del av deras fascination – att både vara en del av ett fenomen och samtidigt stå vid sidan av och betrakta
det.
DEN ANALOGA PROCESSEN
För Inka och Niclas sker allt i exponeringsögonblicket – de gör nästan ingenting i postproduktion. Någon som man kanske skulle tro när man ser på deras bilder. Men processen är snarare en slags kärleksförklaring till det analoga fotografiet. För att få det vackra varma ljuset fotograferar de tillexempel mest i solnedgång eller soluppgång. De arbetar också bland annat med färgat ljus och olika reflekterande material. Det är ofta väldigt stressigt just när vi fotograferar eftersom vi mest jobbar i soluppgång eller solnedgång. Det är en kvart, tjugo minuter som ljuset är bra för vi arbetar ofta med blixt och då handlar det om intensiteten ljuset har i förhållande till vår blixt. Det finns saker som bara kan upplevas i den där korta stunden. Vi står bredvid och kan inte se det med våra egna ögon men det hände i den sekunden och det är för oss en magisk aspekt av fotografiet.
Stora rosa vågor, gyllene stenar och perfekta palmträd – en hel supersaturerad värld somdrar in betraktaren till dessa bilder som flugor mot ljuset. The Belt of Venus and the shadows of Eart är Inka och Niclas andra bok. Den kom ut i 2016, också på tyska Kerber Verlag. The Belt of Venus, Venus bälte, och Earth’s shadow, jordens skugga, kommer från benämningen av det rosa band som uppstår vid soluppgång och solnedgång, orden är konkreta och poetiska på samma gång menar Inka och Niclas.
EN NOGA GENOMTÄNKT LEKFULLHET
Den dubbelheten finns också i deras bilder och förstärks av deras noga genomarbetade sätt att presentera sina fotografier. Här lämnas inget åt slumpen, samtidigt som det finns ett visuellt överskott och en lekfullhet. De förhåller sig till varje utställning som en egen installation i sig själv. De går gärna i dialog med rummet och skräddarsyr varje utställning till de förutsättningar som finns på plats. Utställningsrummet på Fotografiska i Stockholm är tillexempel lite mörkare än ett vanligt utställningsrum – då jobbar de med ett fotografi i en ljusbox i taket som hänger över en nyproducerad skulptur.
För oss är det nästan som att varje presentation är som ett verk i sig. Och vi bryter ofta upp olika serier för att skapa energi i rummet. Då faller kanske tydligheten i den enskilda serien men vi vinner ju presentationen som ett eget verk.
FOTOGRAFI SOM OBJEKT
På senare tid har Inka och Niclas också jobbat med fotografi som skulptur. De doppar olika objekt i ”flytande fotografi” som de själva beskriver det. Och detta både expanderar och förvränger den ursprungliga, nästan perfekta bilden. Dessa små fotografiska skulpturer är med på att göra deras presentation ytterligare dynamisk.
En stor del av vår praktik handlar om att hitta olika sätt för hur man kan presentera det här ganska platta mediet på nya sätt och vad som händer med det då. Är det fortfarande ett fotografi? Eller det blir det till en helt egen materia?
Kanske är denna typ av experimentering med det fotografiska mediet ett resultat av när Inka studerade äldre fotografiska processer? Hon började rätt efter gymnasiet med att jobba med bland annat gummitryck och fotogravyr. Eller så är det möjligen en konsekvens av Niclas tid som industrifotograf på ett stålverk när han var klar med gymnasiet. Oavsett så är det helt klart att dessa två fotografer kompletterar varandra och att de tillsammans skapar ett unikt och mångfasetterat visuellt uttryck.