Hur sammanfattar man en praktik som spänner över närmare två decennier?

Skriv om ebb, flod och Google. Palmer i motljus. Smörblomma och Hundkäx som blir kosmos.
Slumrande snötäckta vinterlandskap. Norrsken. Nattliga vandringar till utvald plats med sömndruckna barn i famnen.

Skriv om resandet. Längs den lokala vägrenen. Till Finland. Till världens ände. Den ständigt växande massan av naturbilder som gör oss avtrubbade.

Skriv om bildseendet och upplösningen av fotografiets statiska yta. Mentala snapshots och fysiska bilder. Objekt sprungna ur fotografi, men som blivit något i sitt eget slag, fria från kategoriseringar. Alla vittnar de om korta utsnitt av händelser, på faktiska platser, vid en viss tid. Ögonblick från en gemensam praktik, ett delat liv. Det som numera även är deras barns verklighet.

Fotografiets våldsamma makt

Det fotografiska mediet besitter en våldsam makt. Fotografiet skapar skönhet, men det kan även förbruka den natur som skildras– likt den generiska motivbilden palm i solnedgång som allt sedan 80-talet ofta prytt tryckta kalendrar, badlakan och affischer. Konsumerat av populärkulturen blev motivet så saturerat att det fortfarande anses tangera kitschens estetik. En följd av detta blir att betraktandet av en faktisk palm i solnedgång kan tyckas banalt för den som sett för många återgivna skildringar. Motivet påminner alltför mycket om ett fotografi.

I sin praktik återkommer Inka och Niclas Lindergård ständig till de överkonsumerande naturskildringarna. Genomgående har konstnärsduon arbetat med seendets mekanik och människans förhållande till naturen skildrat genom kamerans lins. Trots klassisk skolning i det fotografiska mediet finns en konstant drivkraft att utmana dess konventioner, att lekfullt utröna vad fotografi kan vara i mötet med nya material och former. Idag har fotografiet och den fotografiska blicken slagit igenom så storskaligt att de allra flesta av oss numera innehar ett utmejslat bildséende. Vi vet i allt yngre ålder när det är ultimata ljusförhållanden för en visst typ av bild, eller från vilken vinkel ett landskap skildras som mest idealiskt. Med hjälp av digitala plattformar konsumeras naturfotografier på ett sätt som aldrig tidigare. Vi har tillgång till ett överflöd av solnedgångar, palmer i motljus och skildringar av de mest fantastiska norrsken – så till den grad att ögat blir mättat av den upptrissade skönheten. Redundansen gör oss helt enkelt avtrubbade. Vad gör det med vårt seende?

Upphöjd natur i spinn

4K Ultra HD

Representationen av naturen har skiftat genom olika tider och kulturer. En gemensam nämnare i många av dessa skildringar är att flora och fauna ofta betraktas som något gudomligt. Detta är särskilt påtagligt i det samtida sekulära svenska samhället, där naturen tillskrivs närmast helande och religiösa egenskaper. David Thurfjell, professor i religionsvetenskap, hävdar att vår sekulära samhällsutveckling tenderar att definiera religion som ett rum för djupgående existentiella upplevelser. Givet denna definition blir naturen den plats där många svenskar känner att de anknyter till en existentiell dimension.
Med förståelse för naturens upphöjda status som den självklara platsen för existentiella reflektioner, är det inte svårt att föreställa sig att Inka & Niclas verk kan provocera. Genom sin linsbaserade praktik skildrar de en fabricerad bild av denna, i mångas ögon, heliga sfär. Har vi rätten att förhöja något som redan är sublimt? Konstnärerna är väl medvetna om att de rör sig på gränsen mellan den (upptrissade) skönheten och punkten där den kan tippa över i det absurda. I kärnan finns ett genuint intresse för populärkulturens estetik och dess inverkan på vår uppfattning av naturen.
Att förstärka det mest naturliga vi kan föreställa oss – naturen själv – kan av många uppfattas som en närmast stötande handling. De tydligt uppdragna färgskalorna i Inka & Niclas verkserie (manipulerade under själva exponeringen, bör noteras) kan skava eftersom de påminner oss om att vi är en del av samma rörelse. De flesta av oss kan sannolikt ertappa oss själva med att försköna, filtrera och avlägsna de gråa färgskalorna från bilder. Vi anpassar helt enkelt representationen av naturen för att passa vårt eget mättade tycke.

Det slumrande lugnet som faller över ett vinterlandskap i gryningsljus. Dess snötäckta träd (kan det vara björk och tall?) tycks tunga, som försatta i ett vilande tillstånd. Över motiven vilar ett skärt skimmer. Hubba bubba och sliskigt rosévin. Undersköna landskapsvyer i färgskalor så elaborerade att de måste vara manipulerade. Skildringar av en uppskruvad natur i spinn.

Titeln 4K Ultra HD refererar till termerna 4K och Ultra High Definition som används för att ange digitala skärmars bildupplösning och pixeltäthet. Begreppens allt starkare superlativ skildrar en skenande utveckling av den digitala skärmens bildkvalitet. Den kan ses som ett uttryck för vår tids strävande efter en visuellt upphöjd verklighet. Samma typ av strävan efter en förhöjd verklighet finns enligt författaren och journalisten Maria Stepanova inbäddad i fotografiets dna. Enligt henne syftar fotografiet inte primärt till att bevara det egentliga. Trots de dokumentära egenskaperna är dess logik mer som då folk gör i ordning något litet paket åt efterlevande, eller ställer samman budskap till utomjordingar: några saker som utmärker människan, en antologi över det bästa man har, ett försök att beskriva sig själv genom att rada upp några höjdpunkter, Shakespeare – Mona Lisa – cigarren – pencillinet – Kalasjnikov. När sökalgoritmer listar Internets mest populära bilder i fallande ordning, är de översta kategorierna som vi tenderar att ladda ner de bilder av en vilseledande skönhet. Huruvida en digital bild skildrar motivet verklighetstroget eller inte är inte det som i första hand eftersträvas.

Trots att många av motiven i serien 4K Ultra HD är förvillande lika generiska naturvyer skulle konstnärsduon inte kunna använda den typen av färdiga bilder i sitt arbete. Fotografiet har för dem en koppling till en fysisk plats och händelse – det är en skärva av tid. Det som skildras ska ha utspelat sig för kamerans lins. Kroppen är högst närvarande i deras arbete, trots att den alltmer försvunnit ur bild. Perspektivet i den tidiga bildserien Watching Humans Watching från 2008 – där människor betraktar vidunderliga naturvyer – har skiftat från ett iakttagande av andra till ett koncentrerat observerande av den egna fotografiska blicken. Inka och Niclas arbete har inte en utforskande drivkraft – de vill inte redovisa, inte heller söka slutgiltiga svar på givna frågor. De vill skildra sin delaktighet i det betraktande av naturen som de tidigare också pekat på hos andra.

Verksserien består också av skulpturala element — skarpt beskurna utdrag från fotografier som har vuxit fram ur det tvådimensionella och blivit amorfa former. Förställningen av bilden når ytterligare en dimension i mötet mellan fotografiet och tryckytan – handskulpterade och mjukt böjda gipser. Doppade i en upplöst flytande version av fotografiet abstraherar de oregelbundna objekten motivet ytterligare. Vad som följer är en djupgående undersökning av materialet.

Det gemensamma resandet som ritual

Family Portraits

Om nu kroppen försvunnit ur bild, gör den sig desto tydligare påmind i andra skepnader och material. Den verksserie där kroppen kanske tydligast adresseras – i sin anonymitet – är Family Portraits som konstnärsduon initierade samma år som deras första son föddes.

Family Portraits är en samling självporträtt tagna under konstnärernas resor till idylliska panoramamiljöer över hela världen. Serien är ett pågående projekt och en undersökning av hur vi uppfattar och bevarar vårt minne av naturen genom förmedlade bilder, men också hur vi använder förmedlandet av naturens som självidentifiering. De fyra karaktärerna poserar framför storslagna vyer – ett hisnande fjordpanorama i skymningen; ett snötäckt landskap med pärlemomoln som fond; en äng på natten bland ramslök i blom.

Det är ett projekt som har fått en nästintill rituell betydelse. Resandet till natursköna platser; det ihärdiga sökandet efter det rätta blickfånget; tillbringandet av tid där för att förstå platsens förhållanden. De observerar minutiöst vid vilken tidpunkt som gryningen och skymningen infaller eftersom fotograferandet oftast utförs under dessa korta tillfällen på dygnet. Väl under fotografering ska alla fyra individer iklä sig reflexdräkter, gemensamt ta sig ut till rätt blickpunkt och ta plats framför kameran. Stå stilla. Upprepa proceduren om fotografiet inte blev som de tänkt sig.

Till en början tänkte de på det pågående projektet som ett sätt att uppleva naturen genom kamerans lins. Idag ter sig Family Portraits mer existentiellt. Återigen finns här idén om bilden som ett fryst utsnitt ur tiden. De initialt tre anonyma kroppshyddorna har blivit fyra. För varje ny addition i serien skildras barnens ständigt växande silhuetter – en lågmäld påminnelse om tidens flyktighet. Dräkternas funktion gör att anletsdrag utraderas. Där kropparna skulle tagit plats i fotografiet finns nu ett tomrum – en reflexiv projektionsyta för betraktaren att fylla. En av drivkrafterna i projektet är onekligen den universella idén om att upprätta en kronologi i bilder över sitt närmaste sammanhang. Det klassiska familjealbumet, som befäster vår sammankoppling till våra nära.

I skrivande stund har bildserien pågått i nästan ett decennium, och samtalet kring fotografierna tycks skifta i samklang med sin tid. Dagens rådande kollaps av ett universellt krafttag för miljön ställer det makalösa pärlemomolnet i verket Family Portrait XIV (2020) i ny dager. Pärlemomoln, eller polarstratosfäriskt moln som det också kallas, bildas i stratosfären i polartrakterna och har en aktiv roll i bildandet av ozonhål över Antarktis. Ett naturens underverk som vittnar om dess förfall. Fotografierna tycks dova, mörkare och mer dystopiska än många andra av konstnärsduons verksserier – möjligen ett tecken på att de betraktas i en tid som för många upplevs turbulent och orolig.

Att finna universum vid vägkantens myller

Luminous Matter

Från avbildandet av storslagna naturvyer till det varsamma komponerandet av en smörblomma vid vägrenen. Den samtida upplevda tillvändheten till naturen är inte ett resultat av att vi står den nära, utan snarare ett eko av att vi fjärmats från den. När vi inte längre bor inpå naturen, skogen och markerna som tidigare, så blir den en projektionsyta för vår nostalgi och våra fantasier. Därmed kan vår kollektiva entusiasm för naturen antas vara ett stadsfenomen. I Luminous Matter har Inka & Niclas snävat in sitt perspektiv, både vad gäller ämne och geografi. Konstnärerna fortsätter sin undersökning av naturen som en kulturell konstruktion, men fokus ligger nu på miljöer kopplade till konstnärernas barndom och arv.

Luminous Matter kretsar kring skildringar av vilda blommor och ogräs som hittats närmare konstnärernas lokala omgivningar. Utforskningen genom kameran har lett till duons intresse för flera vilda blommor som återfinns längs vägkanten – blommor så vanliga i det svenska landskapet att de nästan går obemärkta förbi i vårt kollektiva medvetande. Eller har vi helt enkelt inte sett tillräckligt många vilda blommor dokumenterade på våra skärmar för att tolka dem som önskvärda?

Biologerna och forskarna James H. Wandersee och Elisabeth E. Schussler har introducerat termen växtblindhet. De definierar termen som oförmågan att se eller lägga märke till växterna i sin närmiljö och som den missriktade antropocentriska rangordningen av växter som underlägsna djur, och därmed som ovärdiga att beaktas. De personer som lider av detta tillstånd uppvisar symtom som att de tror att växter bara är en bakgrund av djurlivet och att de inte ser, lägger märke till eller fokuserar uppmärksamheten på växter i sitt dagliga liv.

I verkserien Luminous Matters utmanar Inka & Niclas praktik detta syndrom genom att bokstavligt talat rikta strålkastaren på växtarterna Smörblomma, Hundkäx och Midsommarblomster. Kameralinsen får delvis funktionen av en kikare, eller en lupp – floran vid vägkanten från en osynlig bakgrund till en upplyst nattlig scen. Ett mikrokosmos, slående likt den oändliga rymd av belyst materia som återfinns på bilder från NASAs digitala fotoarkiv. Samtliga växter betraktas som ogräs, något som står i kontrast med det magiska skimmer som omger och accentuerar de sköra plantorna. Likt den magiska realismens brännpunkt finns här en skildring av verkligheten, förstärkt av övernaturliga element. Verket överskrider gränserna för det lokala sammanhanget och dess platsspecificitet, och erbjuder en vy in i ett alternativt kosmos i det annars förbisedda myllret vid vägrenen.

Upplösningen av fotografiet mellan lagren av keratin, emulsionsvätskor och pigment

Extentions

Genomgående i sitt arbete har Inka & Niclas har återkommit till populärkulturens inverkan på förhållandet mellan människa och natur. En populärkulturell aktivitet som de själva är del av och ofta skildrar, (och som för övrigt utvecklats i nära förhållande till fotografin), är turismens inverkan på naturavbildningar. I verksserien Extensions skildrar konstnärsduon paradismiljöer på öarna São Tomé och Principe, som till största delen består av regnskog och vita sandstränder. Belägen utanför Västafrika, är demokratiska republiken São Tomé och Principe Afrikas näst minsta stat till ytan. Miljöerna kan tyckas välbekanta, men faktum är att de allra flesta av oss aldrig sett dem annat än återgivna i fotografier. Inför projektet med Extensions identifierade konstnärsduon vilka vyer från de två öarna som var vanligast förekommande på internet, för att söka upp de mest eftertraktade blickfången. De övernaturligt vackra scenerna blir förstärkta av ett suggestivt ljusblänk – en effekt av att kamerablixten okonventionellt riktats tillbaka mot kameralinsen. Som om den hyperromantiska miljön inte hade nog av överdådig skönhet, upphöjs scenen av det magiska skimret. Det blir en antydan om konsumerandet av naturskildringar och cirkulationen av naturbilder som handelsvara.

Soldränkt morgon i bilen på ön Principe. En tillstymmelse av rörelse i en annars slumrande lugn by. Varsamt tvättade hårtester som dansar i vinden, upphängda att torka på en klädlina. Förmiddagsljuset som silas genom hårstråna.

Ett flyktigt minne som etsat sig fast på näthinnan och lett till ett experimenterande av för konstnärsduon nya material. För ovanlighetens skull finns endast en minnesbild från det här tillfället – i den givna stunden kändes det alltför närgånget och utelämnande att dokumentera någon annans löshår. Det finns en tyst överenskommelse om att löshår inte ska uppvisas förrän den pryder ett huvud. Hår är laddat. Intimt. Något som har växt på en kropp. Likt miljöbilder på influencerns instagramkonto, är även håret identitetsbyggande. Friskt och tjockt, perfekt plattat är det ett uttryck för drivkraften att kontrollera sina resurser. Ett ungdomens kapital.

Inka & Niclas närmar sig håret som ett givet material med vilket de kan experimentera med såväl rörelse som transparens. Men visst finns här även en fascination för de lager av konnotationer som löshår frammanar. Löshårets närvaro i många populärkulturella sammanhang. Braids och weaving. Den smått ikoniska perukmästaren Tomihiro Konos lekfulla kreationer. Materialets åtråvärda egenskaper är även dess största problem – arbetet med oförutsägbarhet och rörelse gör arbetsförloppet till ett ständigt laborerande. Eftersom fototryck på människohår är en tämligen obeprövad teknik finns inga tidigare mallar att tillgå. Tidigare testtryck som inte blev som konstnärerna tänkt sig måste avlägsnas. Håret tvättas noggrant ut, hängs att torka, förbereds ömsint igen. I den experimenterande arbetsprocessen återkommer konstnärsduon paradoxalt nog till de traditionella fotografiska tekniker som varit en väg in i deras arbete med det fotografiska mediet.

Det ligger i fotografiets natur att dess motiv är fixerat – ett utsnitt av en händelse. Genom att använda sig av ett så bångstyrigt material som människohår, upplöser konstnärerna fotografiets statiska yta. Den går helt enkelt inte att kontrollera eller styra alltför mycket. Resultatet blir ett konstverk som rör sig i takt med minsta vindpust och kroppars rörelser. Frigjorda från det statiska blir objekten inte längre fotografier, inte heller skulpturer. De står utanför dessa kategoriseringar. Med förnimmelser från regnskog och sandstränder blir de lågmälda och drömliknande totem. Mellan lagren av keratin, emulsionsvätskor och kemikalier vilar den anonyma närvaron av den individ som en gång var bärare av håret, men även av konstnärerna, vars egen uppenbarelse är slående lik de bearbetade testerna.

Digitalt skrot och det cirkulära användandet

Sunset Photography

Vad gör man med ett album som bevarat allt helt urskillningslöst, hela det oöverblickbara förflutna? Fototekniken graviterar mot en extrem, där hela livet ska fixeras, där hela livets omfattning ska gå att mäta upp i dess verkliga längd; man skriver oförtrutet, men ingen läser vad som står.

I boken Minnet av Minnet skriver Maria Stepanova om utmaningen som följer i spåren av digitalfotografiets möjlighet till masslagring. I hårddiskarnas oöverskådliga mängd material görs, till skillnad från det alltmer ovanliga fysiska familjealbumet, sällan något aktivt urval. Återigen står omfånget av fotografi i vägen för ett aktivt seende. Just den här företeelsen har Inka & Niclas arbetat med som utgångspunkt i den skulpturala verkserien Sunset Photography. Projektet uppstod ur viljan att gå tillbaka till det digitala skrot, som återfinns på konstnärernas otaliga hårddiskar. Med årens gång har konstnärsduon av pragmatiska skäl upprättat en omfattande egen bildbank – det är helt enkelt väldigt omständligt att rensa en hårddisk. Mestadelen av de sparade digitala fotografierna har de aldrig tittat på eftersom de ofta vet i ögonblicket som den rätta bilden tas, att det är den som gäller. Under arbetet med Sunset Photography återbesökte de arkiven i hopp om att hitta råmaterial med andra egenskaper än de dem vanligtvis letar efter. Det är inte fråga om ett direkt återbruk, eftersom massan av bilder som finns på hårddiskarna inte använts tidigare, men arbetsprocessen blir ändock återblickande.

Motiven – saturerade landskap och solnedgångar – trycks på textil och täcks med lager av plast. Tyngda av plasten retirerar de för gravitationen – som om fotografiet har gett vika och fallit till marken likt en våt handduk. En påminnelse om bruket och förbruket av sköna naturvyer. Motivet blir förställt, men blicken lyckas ändå någotsånär tyda vad som skymtas mellan lager av våta veck.

Filosofen Jonna Bornemark beskriver konstnärens arbete som en process som involverar känslighet för de sensoriska aspekterna av en situation: hur något ser ut, känns, låter och luktar. Det är inom dessa sinnesupplevelser som den konstnärliga processen äger rum. I en tid där vi lätt glider in i abstraktioner och generaliseringar, och där orden ofta tar över måste vi träna oss på att hålla oss förankrade i sinnesintrycken här och nu. I betraktandet av Inka och Niclas bilder är det slående på hur många olika sätt de arbetat med seendets mekanik: i komponerandet av monumentala naturvyer; i inzoomandet på till synes förbisedda utsnitt av floran vig vägrenen; upplösningen av motiv i mötet mellan fotografi och osedvanliga material; leken med det fördolda i de skulpturala verken.

Alla är de sätt att söka väcka det slumrande, slentrianmässiga seendet åter. Har du tillgång till ditt seende? Kan du se kosmos i myllret vid vägrenen?